Att låna ut pengar till ett bolag som är ägt av en närstående måste generellt betraktas ha så pass mycket samband med den nära relationen att – en eventuell förlust – måste ses som en personlig levnadskostnad.
Bakom kulisserna
Under våren 2014 lånade kvinnan, vi kallar henne Anna, ut knappt två miljoner kronor till det byggbolag som hennes man var delägare i. Han var tillsammans med sina två syskon en av de verkliga huvudmännen, dvs ägare och företagsledare. Anna ägde själv inga delar i bolaget och vid utlåningstillfället var byggbolaget i en mycket prekär ekonomisk situation banken vägrade låna ut mer pengar.
Under 2015, vid två olika tillfällen, omvandlade Anna sin lånefordran mot byggbolaget till ett villkorat aktieägartillskott. I början av 2016 sålde hon dessa villkorade tillskott till son man för en (1) krona, och strax efter såldes bolaget till en extern intressent för en (1) krona.
Förlust på avyttring av aktieägartillskott
I sin deklaration för beskattningsåret 2016 gjorde Anna således avdrag för kapitalförlust om 1,7 miljoner kr avseende förlust för avyttring av villkorat aktieägartillskott.
Skatteverket godkände dock inte avdraget utan hänvisade till tidigare rättspraxis (RÅ 2003 not 56) vari Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) fastställde att utlåning till närstående, eller till ett av närstående ägt bolag, i allmänhet antas ha ett sådant samband med den personliga relationen att en förlust har karaktären av en personlig levnadskostnad. För att kunna bryta detta antagande, och få avdrag för förlusten, måste långivaren kunna visa att utlåningen skett av affärsmässiga skäl.
Annas man, som även han hade lånefordringar på bolaget, fick dock avdrag för sin förlust, i och med att han var aktieägare i bolaget.
Överklagande av beslutet
Anna överklagade detta beslut och gjorde gällande att lånet till bolaget hade varit affärsmässigt.
Trots att hon inte ägde några aktier i bolaget hade hon varit engagerad och arbetat i bolaget såsom hon själv varit ägare till det. Hon hade t.ex. arbetat med administration, ekonomi och verksamhetsförbättring. Bolaget hade ingen möjlighet att ge henne lön och Anna hade därför, vid sidan av sin huvudsakliga anställning, arbetat för bolaget under sin fritid, kvällar och helger. Anna påpekade också att hon och hennes man hade gemensam ekonomi samt att de indirekt ägde all egendom tillsammans på grund av giftorätten. Det låg därför i hennes intresse att bolaget kunde drivas vidare och ge avkastning. Lånet var därför, enligt Anna, fullt ut affärsmässigt för henne.
Går inte att åberopa giftorätt
Förvaltningsrätten fastställde att det torde vara vanligt förekommande att makar på grund av reglerna om giftorättsgods har ett intresse i varandras bolags förmåga att ge avkastning. Om den omständigheten hade varit avgörande skulle det i så fall ofta finnas skäl att frångå den utgångspunkten som följer av RÅ 2003 not 56, vilket inte var rimligt enligt förvaltningsrätten.
Anna ansåg även att hon genom sitt arbete och engagemang i bolaget skulle jämställas med en aktieägare. Förvaltningsrätten hade inga skäl att ifrågasätta att Anna utfört arbete för bolagets räkning, men bedömde att hon inte hade gjort det sannolikt att arbetet varit så extensivt att det fanns skäl att frångå domen från HFD.
Inget affärsmässigt lån
När det gällde frågan om huruvida lånet var affärsmässigt fanns det enligt förvaltningsrätten inga skäl att ifrågasätta att Anna vid utlåningen hade hoppats att bolaget skulle gå bättre framöver. Det faktum att banken inte ville låna ut pengar till bolaget vid denna tidpunkt antydde dock att de inte skulle ha instämt i hennes bedömning om bolagets förutsättningar att gå med vinst. Anna hade inte kunnat förklara varför hennes uppskattning skulle ha varit mer tillförlitlig än bankens.
Sammanfattningsvis ansåg förvaltningsrätten att det var tveksamt om motiven till Annas lån till bolaget hade varit objektivt affärsmässiga.
Ingen avdragsgill förlust
Med anledning av denna bakgrund bedömde förvaltningsrätten att det inte fanns skäl att frångå antagandet som följer av RÅ 2003 not 56, vilket betydde att Annas förlust skulle ses som en personlig levnadskostnad och således ej avdragsgill.
Kammarrätten fastställde Skatteverkets beslut
Anna överklagade domen till kammarrätten som dock fattade samma beslut som förvaltningsrätten.
Kammarrätten i Jönköping 2583-2584-19